Jag är inte van att vara utan dig i höstmörkret..

När jag kom hem ifrån storbandet i måndags kändes det som om du skulle sitta på frysen och titta ut genom fönstret.
Sitta där stilla och blicka ut i höstmörkret, vänta på att vi skulle komma hem.

Ibland känns du mer närvarande, ibland känns minnerna extra starka..
Ibland kommer tårarna, ibland kommer leenderna.


" You are my sunshine, my only sunshine
You make me happy, when skies are grey
I hope you noticed, how much I loved you
How could they take my sunshine away"


<3



Jag har börjat lära mig vara ensam nu..
Och jag klarar av det.
Jag minns vilken ångest jag fick när jag insåg att jag hade sommarlov i somras.. Massa lediga dagar, inga aktiviteter. Mamma och pappa på jobbet.
Våra dagar.. De blev ensamma dagar.
Men jag lyckades fylla de allra flesta med saker ändå.. Jag stressade nästan sönder mig i början av lovet. Men jag lärde mig till slut att koppla av..
Och visst är det kämpigt ibland.. Visst är det kämpigt..